Trehörningen runt

Rastplatser

Sevärdheter

Kyrkstigen som går längs sjöns norra strand och passerar Vitsand i nationalparken använde tivedsborna i gamla dagar när de skulle ta sig till kyrkan i Undenäs (innan Tiveds kyrka hade byggts 1847). För dem som bodde i Skyttatorp och Stora Ykullen var vägen fram och tillbaka till kyrkan 48 km!
 
Omedelbart sedan man har passerat nationalparksgränsen går en liten halvö ut i sjön. Längst ut finns en klippformation som kallas Uven eller Kyrkberget. Klättra inte på lavbeklädda hällar.
 
Det lilla näset mellan klippan och stigen sägs vara en gammal kyrkogård. Kanske att man någon gång tyckte att det var för arbetsamt att bära kistan ända till Undenäs och därför grävde ner den här.
 
Vill man förlänga vandringen kan man istället för att gå kyrkstigen direkt till Vitsand, med hjälp av kartan ta sig in i Tärnekullområdet och gå igenom Vitsandsgrottorna. Sedan man tagit sig igenom grottorna kan man antingen gå fram till Vitsand eller med hjälp av kartan ta sig till Junker Jägares sten.
 
Detta är ett av Sveriges mest dramatiska och sevärda flyttblock. Högst uppe på det 15 m höga blocket växer en tall!
 
Till Junker Jägares sten är knuten en berättelse om en norsk jägare som förälskade sig i en fager jungfru av den aktade Sverkersläkten - och kärleken var uppenbarligen besvarad. Jungfruns far hade emellertid lovat bort dottern till en mer "passande" motpart.
 
Natten före bröllopet rymde jungfrun med jägaren. De slog läger under det väldiga klippblocket. Fadern beordrade sitt folk att förfölja de flyende och föra tillbaka dottern död eller levande. Medan jägaren var borta för att söka något ätbart nådde förföljarna fram till lägerplatsen. Med ett spjut dödade en av dem jungfruns hund. Flickan slungade tillbaka spjutet som träffade kastaren rakt i ögat och segnade död ned. Kampen var emellertid alltför ojämn och slutade med att jungfrun halshöggs på platsen.
 
Dramat slutade med att Junker Jägare i sin sorg återvänder till sitt hemland och aldrig mer hörs av i Tiveden.
 
Det sägs vidare att man ibland i skymningen kan få se en jägare med fjäderprydd hatt och med en fjäder på ryggen vandra runt stenblocket. Ibland är det en underskön huvudlös jungfru som uppenbarar sig vid stenen!
 
Efter besöket vid Junker Jägares sten följer man bilvägen söderut till dess slut vid parkeringsplatsen vid Vitsand.
 
Vitsand med sin mjuka halvmåneformade sandstrand kontrasterar mot den omgivande vilda och storblockiga terrängen, detta är en av Mellansveriges förnämligaste badstränder. Här finns iordningställda rastplatser med möjligheter att göra upp eld.
 
Från Vitsand följer man den orangemarkerade stigen åt sydost längst sjön mot Stenkälla. Vid den första och andra stigförgreningen går man rakt fram, men vid den tredje tar man av åt vänster (håll uppsikt på vägvisningsskyltarna). När man på höger hand passerar ett väldigt upptornat block närmar man sig Stenkälla.
 
Strax efter det stora blocket går man in i själva Stenkällegrottan. Den består av tre väldiga flyttblock som inlandsisen för drygt 10 000 år sedan placerat på detta sätt. Smältvattnet från isen har därefter spolat rent blocken och skapat grottan.
 
Den gästbok som man skriver in sitt namn i har man föregångarna sedan 1894. Sparbössan i grottan är skuren i en träknota av masurbjörk av Thure Elgåsen - han som kan betraktas som Stenkälleområdets och därmed nationalparkens räddare. Insamlade pengar används för inköp av nya gästböcker.
 
Sedan man tagit sig genom Stenkällegrottan går efter några tiotal meter en markerad återvändsstig åt höger upp på Stenkälleklack. Från bergets vackert isslipade krön har man utsikt över Trehörningen och åt andra hållet kan man skymta Vättern.
 
Vid stigförgreningen strax före Ödlesjön går man inte rakt fram mot besökscentrum utan tar av åt höger.
 
Ödlesjön är en typisk tivedstärn. I Tiveden använder man benämningen tärn på det som i övriga Sverige kallas tjärn. Namnet har tärnen efter de vattensalamandrar som kunde leva här innan vattnet i denna, liksom alla andra sjöar i Tiveden, drabbades av försurning.
 
Strax innan stigen når fram till Östgötaviken finns en stigförgrening. Det är värt att härifrån gå ut på den vackra udden vid Älgasundet.
 
Återvänd därefter till stigförgreningen och fortsätt längs Östgötavikens norra sida. Stigen går här upp på de dramatiska branta hällar som stupar rakt ner i vattnet. Östgötaviken är ett exempel på de sprickdalar med branta sidor som man ser många exempel på i nationalparken.
 

Service och upplysningar